Gabriela Pichlers film Amatörer har äntligen haft premiär. En berättelse om Lafors – kommunen som vill rebranda sig för att få den tyska matkedjan Superbillig att komma dit och öppna upp ett jättevaruhus. Men hur gör man en grå och övergiven landsort attraktiv igen? Jo, med en reklamfilm såklart! Kommunanställde Musse får iden att låta stadens skolelever involveras i projektet, kanske kan de tolka Lafors på ett nytt och modernt sätt? Vi får följa två elever på skolan, Aida och Dana, som uppslukas helt av kamerans möjligheter, frågan är bara om deras bild av kommunen är samma som den Musse har tänkt sig. En film om klass, vänskap och den spirande friheten i att vara just amatör.

Det är fem år sedan din första hyllade och prisbelönta långfilm Äta, sova, dö hade premiär, och nu kommer den fristående uppföljaren Amatörer. Du är i Stockholm i två dagar och är fullbokad med intervjuer. Vilken fråga har ställts mest under de här dagarna?

– Om jag känner press efter första filmen, men den har väl egentligen ställts varje intervju jag gjort sedan dess. Jag brukar svara att jag inte kände det innan frågan ställdes men att jag definitiv känner det efter. Det är en väldigt speciell situation att få så mycket hyllningar och priser för sin debutfilm, det blir ju en uppförsbacke som innebär mycket press och förväntan. Det känns nästan lite odrägligt att den fick fyra guldbaggar.

Tycker du att den förtjänade dom?

– Jo, det tycker jag nog. Jag kan inte säga något annat. Det var inte en perfekt film, men det var en oslipad pärla som en debutantfilm ska vara. Den har massor av energi och vilja. Med den här filmen har jag velat utvecklas som regissör, berätta utifrån flera olika lager och undvika att hamna i enkla förklaringar och porträtt. Men jag ville också samarbeta Jonas Hassen Khemiri, som jag har gjort nu, så det känns som jag har prickat in många av mina önskedrömmar.

Filmen handlar om två personer som håller i kameran för första gången någonsin. De gör film helt utan vetskap om hur en film egentligen bör eller ska se ut. Längtar du tillbaka till att vara den där nykläckta naiva filmskaparen igen?

– Det finns en skön ”skitsamma känsla” i amatörskapet. Då handlar det bara om lusten, det är det som är kärnan, drivet till varför man gör det man gör och jag antar att det finns en längtan i mig efter att alltid få känna lust. När man jobbar med film, särskilt långfilm, är det långa arbetsprocesser, år av hårt arbete, och där blir verkligen lusten en hårdvaluta.

När känner du som mest lust?

– Det är i början av projektet när idén är helt ny. Det är också en av anledningarna till att det dels är väldigt många människor med i filmen som inte har någon tidigare bakgrund inom film. I första fasen när vi håller på med manus och casting träffar jag mängder av människor som jag blir nyfiken på och för att lära känna dem bättre skriver jag in dem i manus. Det resulterar i att jag får träffa och lära känna väldigt många härliga personer, men också i en extremt stor arbetsbörda eftersom teamet blir rätt stort. Man kan väl se det som något slags oförmåga eller icke-vilja till att solla bort, jag blir nyfiken på alla.

Jag kan tänka att det finns något destruktivt med nyfikenhet ibland, att det handlar om flykt.

– Lust och nyfikenhet är per definition kortsiktiga saker, det är ju inte det som tar knäcken på en direkt utan det är det långsiktiga som kommer efter. Det idoga arbetet, rutinen i att varje morgon klippa en ny scen, att problematisera, själva plöjandet. Den framåtrörelsen som är påtvingad eller utan lust kan ibland nästan ta emot rent fysiskt. Det kräver grubblerier och det finns inte så mycket positiv ny energi i det. Nyfikenheten och lusten finns ju där för att locka in en i arbetet, det är det som är charmen. Man får en ide, är svinpeppad och tänker “Det här gör jag på två år” och sedan efter två år inser man att det var en helt orealistisk tanke, men då är man ju redan så långt gången att man måste färdigställa det man påbörjat. Hade jag vetat hur lång tid det tar och hur jobbigt det är att komma fram till ”mål” skulle jag förmodligen inte gett mig in i det. Det är bra att den ovissheten finns.

Vad gör du då efter två år, varför lägger du inte ner?

– Det gäller att ha ett bra team, jag har en fantastisk filmfotograf som också klipper tillsammans med mig (Johan Lundborg), samt en producent (Anna-Maria Kantarius) som jobbar extremt hårt för att vi ska ro projektet i land. Min nyckel har varit att inte arbeta ensam, det har gjort det enklare att stå emot när det är mycket press och motstånd.

”Jag förstår verkligen varför man tar upp telefonen eller kameran, man vill ju skriva in sig själv i det där vackra och göra sig till medskapare. Och jag får för mig att det är det som gör en till människa, att man hela tiden vill vara med.”

Hur klarar man sig mellan projekt ekonomiskt, vad har du livnärt dig på och hur står du ut med osäkerheten?

– Det en ständig – jag vill inte säga oro – men det är väl precis vad det är, man vet ju aldrig mer än två tre månader framför en. Vi hade tur att få igång finansieringen ganska omgående med Amatörer och med de pengarna försökte jag kräma ut så mycket som möjligt. Jag satte igång med manus, casting och började provfilma. Det känns som att mycket material ökar sannolikheten att få mer pengar.

– Men under långa tider har man ju inte pengar och då har jag sökt stipendier, det har nog varit min räddning. Man måste leva billigt, jag äger ingenting, jag hyr min lägenhet, har inga barn, inga stora skulder, i och för sig har jag en Volvo, men den kostar inte så mycket. Men jag undrar verkligen hur andra gör, som har bostadsrätt, skulder och barn, hur går deras liv ihop? Det känns som det jag har fått göra är att acceptera att allt utgår ifrån jobbet.

Är det värt det?

– Nu när du frågar, nej, jag tror inte det. Som yngre tänkte jag att jag skulle ge allt, att jag var beredd att dö för att få arbeta med film. Mina föräldrar fick aldrig välja sina egna yrken, men de kämpade för att jag skulle få den möjligheten. Att ha en familj och ett samhälle som satsar på en har nog pressat mig ganska mycket, eller jag har känt att det är upp till bevis att ta tillvara på den här chansen. Efter två långfilmer där jag fått slita ganska hårt så frågar jag mig själv ganska ofta om det är värt det. Men när jag tittar på Aida och Dana, huvudrollerna i Amatörer, efter en visning då känns det värt det ändå. Eller när jag såg glädjen hos teamet efter vi hade vunnit Nordic Award i Göteborg, då stod alla stjärnorna rätt i skyn. Men många gånger tänker jag att jag borde göra något annat, ha en kennel eller föda upp minigrisar.

Och då är du ändå en framgångsrik filmskapare som anses ha en ”lyckad” karriär. Är självförverkligandet bara en illusion?

– Just självförverkligande är ju ett väldigt vackert ord. Om jag tänker på ett frö som blir till ett träd och förverkligar sig själv i form av en stor ek så är det är väl den där stora utblommade eken man vill bli i slutändan. Det är så fröet förverkligar planen med sitt liv. Och att få en form av medskapare till världen är ju en fantastisk upplevelse.

– Nu svävar jag ut lite, men förr när jag såg turister ta foton på en vacker bro eller en solnedgång brukade jag ofta tänka att ”fan vad allt bara upprepas, vad ska du göra med den där bilden? Stå och njut och titta på den förbaskade solnedgången istället för att ta upp telefonen och fota den”, men nu har jag ändrat mig. Jag förstår verkligen varför man tar upp telefonen eller kameran, man vill ju skriva in sig själv i det där vackra och göra sig till medskapare. Och jag får för mig att det är det som gör en till människa, att man hela tiden vill vara med. Det skapas nya saker hela tiden, det kommer nya arter och det är vårt sätt att vara med i leken. Vi är för empatiska och kloka för att bara sitta ner och se saker hända, vi vill vara med.

– Det tror jag är kopplat till självförverkligande, vi har sådan potential att vara delaktiga i den här världen. Sedan tror jag att det negativa med självförverkligandet, eller den fadda smaken kommer ifrån det moderniserade samhället som tar knäcken på sina individer. Men själva självförverkligandet i sig är en vacker tanke. Det är nog en av människans fundamentala behov.