Allt utanför Stockholm kallas av många för ”landet”, i alla fall av stockholmare. Ofta klumpas lite klumpigt allt ihop till Skåne och Norrland, eller, som jag hörde senast igår, att Strängnäs ligger strax utanför Växjö. För någon som är uppvuxen där, utanför Växjö, i en by som heter Lenhovda är perception och perspektiv något annat, jag vill säga nytt – omedelbart och tryggt. Det finns en gata som löper genom byn, Storgatan. Här finns en järnaffär och en färghandel, där den sistnämnda tidigare var ombud åt Systembolaget. En skobutik sålde också blommor. Små vackra saker (min favoritbutik som låg på Köpmansgatan) sålde krimskrams och de två mataffärerna, som fortfarande ligger mittemot varandra, konkurrerade hårt om oss – antingen var man en Konsum-konsument eller Ica-handlare. Här finns en sjöpark med svanar och i anslutning en camping med badplats som under sommaren ockuperades (kanske fortfarande) av tyskar. Och så klart en bensinmack där man hyrde film och köpte godis. Jag växte upp här, på ”landet” med internet, kärleksbekymmer och filmkvällar.
Och det är min håla jag tänker på när jag kommer över debattchefen för Kulturhuset Johan Wirfält och fotografen Kristian Bengtssons bok Fagerhult – Bilder av Sverige, som nu på söndag ställs ut på Virserums konsthall, en utställning som pågår till mitten av juni. Bilderna har också tidigare visats på Kulturhuset i Stockholm i samband med att boken släpptes strax innan valet 2018.
Det finns 89 stycken Fagerhult i Sverige och ortnamnet tillhör ett av Sveriges vanligaste. Johan och Kristian, båda två själva uppvuxna på mindre orter, har åkt runt till cirka 30 av dem och porträtterat människorna, vilka som bor där och vad de tänker om framtiden.
”Alla vägar leder inte till Fagerhult. Men de flesta går förbi”, står det i inledningen och i förordet skriver Johan Wirfält ”Moderna samhällen skapar klyftor mellan stad och land” och ”Landsbygden är i mediaskugga, bortträngd från offentligenheten.” Det är inte hålorna som känns utan människorna som bor där, de släpper in. Perspektiv och perception – en byblick, där man utgår från där man står, man tittar uppåt inte neråt.
Det är det perspektivet Kristian Bengtsson så skickligt skildrar i bilderna. Hans fotostil är återkommande dokumentär, jag vill säga att han inte gör skillnad på landskap, porträtt eller modebild. I boken Om döden (Orosdi-back) är Kristian en av dem som tolkat begreppet döden genom att ha fotograferat tillverkningen av likkistor i trä. På samma gång som kistorna ger sorgliga konnotationer, så är det vad det är. Porträttet på Östen Johansson från Fagerhult i Umeå drabbar en på liknande sätt. Bilden är inte en absolut sanning, det är bara ett perspektiv.
Märkvärdigt är väl då att Po Tidholm (som själv är uppvuxen på landsbygden) i DN recenserar boken med orden: ”Mer än något annat blir det deppigt, ödsligt, fult, och en sorts bekräftelse av den problematik boken samtidigt vänder sig emot.”
Han skriver också:
”Men bilderna är genomgående problematiska eftersom de saknar lojaliteten med motiven. Som ironiskt konstfoto är bilderna helt ok med sina bleka människor och ödsliga exteriörer. Men som illustrationer till en text som söker samförstånd och förståelse är de kontraproduktiva. Vem vill bo i Fagerhult liksom?”
Jag tänker på Östen Johansson från Fagerhult i Umeå. Han är vaktmästare och i en av bilderna från hans hem finns en dubbelsäng, där bara ena sidan är bäddad. Vad är det som gör att just den bilden provocerar fram ord om deppigt, ödsligt, fult. Vad är det som gör den illojal till motivet? Blicken har plötsligt förflyttats neråt. Texten om Östen, som illustreras av den bäddade sängen, talar samma språk. Den om ett liv, inte mitt liv och inte någon annans liv, utan Östens. Det jag inte förstår är snarare varför vi måste be Östen också bädda andra halvan av sin säng, bara för att ödsliga exteriörer inte säljer landsbygden.
