Den här morgonen kom ett mail från Saint Laurent.

”Conscious of the current circumstance and its waves of radical change, Saint Laurent has decided to take control of its pace and reshape its schedule.”

Detta betyder i klarspråk att märket inte kommer visa under någon modevecka och istället visa när, hur och var de själva känner för det. Istället ska de vara ”drivna av kreativitet”.

När Tom Ford för någon månad sedan ställde den obesvarade frågan om det skulle bli en modevecka i september kändes det absurt. Det känns inte längre så absurt.

Saint Laurent har förvisso visat i Los Angeles ett par gånger, både under Anthony Vaccarellos och Hedi Slimanes tid, men det här är mer av ett statement, ett varumärke som känner att modeveckan i Paris inte är deras hem längre, eller inte går att stödja sig på.

Londons modevecka meddelade också nyligen att den skulle bli könsneutral och digital, åtminstone i juni, men kommer större events som en modevisning vara tillåtna ens i september? Skulle vara i Sverige då.

Nu gäller Saint Laurents beslut enbart för 2020 och kanske är saker och ting annorlunda i mars 2021, men i märkets pressmeddelande säger de att de vill komma närmare människor där de är, vilket i mina öron låter som mer pengar till digital kommunikation, närvaro i folks mobiler.

De stora visningsproducenterna kollar redan på hur digitala format kan utvecklas och bli relevanta i en covid-19-värld och PR-byråer i London och Paris har digitala pressdagar på Instagram. Även om branschen brukar säga att showerna inte kan återskapas digitalt och är avgörande för att sätta en känsla så kommer säkert fler och fler ifrågasätta denna sanning, särskilt när sanningen kostar miljontals kronor.

Den digitala utvecklingen har hittills tagit sig uttryck i att varumärkena har lagt enorma pengar på att betala influencers, men har modevärlden på riktigt försökt att lista ut vad motsvarigheten till den fysiska modevisningen är i en digital, global värld?

Vissa varumärken och designer är mer lämpade för den här framtiden. Balenciagas vår- och sommarkampanj 2020 lyckades fånga en känsla av extrem modernitet med en digital film medan Marine Serres ekofuturism redan tycks leva i en postapokalyptisk värld. Men även detta känns som att det är mer på nivån av en bra printannons. Modevärlden tycks än så länge enbart använda tio procent av sin digitala hjärna, vad kommer hända när den på riktigt utnyttjar sina resurser, kreativitet och intelligens?