På Swedish Fashion Talents hamnar jag i en influencerbubbla när jag sitter bredvid Andreas Wijk. Han filmar ”content” och hans energi är sprudlande. Med sina 185 000 följare på Instagram är han en självklar maktfaktor. Känslan som jag får där och då av att två världar möts, som har helt olika värderingar och publik – min och Andreas – den älskar jag. För det har alltid fascinerat mig att vi i dessa uppkopplade och globaliserade tider kan leva i en värld där allt faktiskt inte överlappar. Är inte det en frihet?

Det finns ofta en drivkraft hos svenska modemänniskor att vilja eliminera de delar av den svenska modescenen som de inte sympatiserar med. För vissa har det varit att de inte förstått vurmen för en designer som Ann-Sofie Back, för andra har det varit att de har tyckt märken som Stylein inte tagit tillräckligt med kreativa risker. Men över tid har jag kommit att uppskatta den allt tydligare bredden inom svenskt mode. Under dag två rör jag mig mellan världar så vitt skilda som Ida Sjöstedts prinsessdröm, Dagmars sofistikerade hemmamiljö, LazoSchmidls kändis på dekis, Stands läderlyx och Whyreds too cool for school. Men om det finns något gemensamt mellan dessa märken är det hur medvetenheten om den svenska kundens priskänslighet påverkar utförandet.

Jag menar inte detta på ett negativt sätt. Eftersom jag bor i Paris går jag ofta förbi skyltfönster med klänningar som kostar 150 000 kronor och skinnjackor som går för 50 000. Min kille brukar då säga att det är absurt, men en del av mig förstår att när den typen av lyx görs med ärlighet och hantverkskärlek så är det skapelser som gör allt annat mode möjligt genom att lägga sig på högsta möjliga kreativa och tekniska nivå.

Men för vem är detta mode? För vems verklighet? Mycket svenskt mode är ett svar på detta. När Nellie Kamras och Giorgi Rostiashvili skapar skinnkläder för Stand som inte bara talar skinnpaj-språk, utan även estetiskt befinner sig i samma rum som internationella namn som Phoebe Philo, gör de det på en nivå som underkänner den del av lyxmodet som endast tycks handla om att det är bra för att det är dyrt. När Ida Sjöstedt gör glittrande underverk ger hon vanliga kvinnor möjlighet att skapa sin egen röda matta.

Den här priskänsligheten hos kunden fungerar bättre för vissa märken än för andra. Det är många som vill vara prinsessa för en dag, färre som drömmer om att gå ut klädd i kalsong och genomskinlig jumpsuit, som hos LazoSchmidl. Jag önskar självklart att fler män var just LazoSchmidl-män och man kan ju alltid hoppas att det äntligen händer i höst, men det är ingen idé att bli kränkt av fakta.

House of Dagmar och Whyred representerar två varumärken som växt sig starka i detta svåra klimat genom att först hitta en grund att stå på och sedan ständigt försöka pusha sin kund att bli något mer vågad i sina val. Whyred har under de senaste säsongerna blivit mer eklektiska i sin smak och sina kollektioner, kanske för att de både gillas av en cool crowd som är nere med modskulturen samtidigt som de går hem i radhusområden landet över. I en kollektion som den inför höst/vinter 2018 kastas vi sålunda mellan sport, 60-talsbohemer och cheerleaders. House of Dagmar visar också en eklektisk kollektion, men den är inspirerad av hemmet, av ett hus fyllt av olika influenser och objekt vilket översätts till svartvitrutigt, oxblodsrött skinn och höga midjor. Kanske är det sådan bredd inom en och samma kollektion som fungerar för kunder nu för tiden, både i Sverige och internationellt, alla är på det sättet välkomna att hitta sig själva i märket.

Men mode fungerar även fortfarande enligt modellen habegär och avund, att vilja kunna vara som de modeller som visar kläderna på catwalken. På Swedish Fashion Talents ger Rave Review hållbart mode en hippare look på Stockholms coola kids och Per Götesson visar ett urval av sina favoriter från de senaste säsongerna, som visuellt förklarar varför han har blivit så uppmärksammad i London. Tillsammans med LazoSchmidl utgör de dagens starkaste visioner av hur män och kvinnor skulle kunna klä sig och vore jag yngre skulle ni kanske se mig inatt i en genomskinlig jumpsuit och kalsonger med sexiga utsnitt. Men en del av att mogna som modekonsument är att inse sina begränsningar. Till svenska kunder skulle jag däremot vilja säga att de borde ta ut svängarna lite mer. Kanske är det detta jag borde be en influencer som Andreas Wijk om hjälp med.