För den som inte följer alla vindlingar i modevärldens olika dramer kanske nyheten om att Raf Simons ska dela på det kreativa ledarskapet för Prada tillsammans med Miuccia Prada inte ens hamnade på radarn. Man kanske inte heller hade läst, eller läst om, den konversation i System Magazine 2016 där de pratade om att det vore kul att byta märken med varandra en säsong.

Men den så kallade branschen kissade basically på sig av upphetsning. Trots att det hade ryktats om detta i flera månader eftersom Raf tydligen hade setts i Milano, hyrt en lägenhet där i kombination med allmänt önsketänkande från fans så kom det som en chock just för att det inte bara var ”Raf ska ta över Prada herr” eller något i den stilen. Det var det helt nya upplägget, unikt för ett globalt lyxmärke som Prada, som var bomben.

Om jag vill vara lustig så är Raf+Miuccia något av modevärldens svar på The Travelling Wilburys, supergruppen som formades 1988 av Bob Dylan, George Harrison, Jeff Lynne, Roy Orbison och Tom Petty. En mer korrekt analogi är nog dock att, i stil med Tim Blanks, tänka sig att det är som om David Bowie och Kate Bush hade arbetat tillsammans: två kreativa genier som nu ska tala med en gemensam röst.

Det är tydligt att Raf, Miuccia och Prada som företag vill skicka budskapet att detta handlar om att ta parti för kreativiteten i dagens genomkommersialiserade modevärld eftersom de har målat upp samarbetet som ett slags front eller försvar för det kreativa skapandet. Många företag fungerar fint utan kreativt ledarskap, hävdade de, men sa att i deras ögon skulle skapande i slutänden vara det som leder företaget.

Sedan kanske tio år tillbaka har modevärlden och dess fans allt mer börjat prata om mode som en business. För vissa har det varit ett sätt att ge tyngd till ett område som ofta ses som lättsamt och ytligt. För andra har säkert fascinationen för modets ekonomiska sida varit genuin.

Men som jag ser det har det här sättet att prata om mode gjort att vi nu främst värderar modeskapare utifrån hur bra de är på att balansera det kreativa och det kommersiella och jag misstänker att det även är en orsak till att vi mest pratar om kläder i termer av ekonomiskt värde. Modets kulturella inflytande har nedvärderats i samma takt.

Ett samarbete mellan två modesuperstjärnor kommer inte förändra spelplanen för modebranschen helt, men kanske kan det sätta något i rörelse. Jag hoppas det, för jag ser en lyx där kunder inte längre handlar design utan varumärke och där prissättningen reflekterar detta: det som kan klassas som design är idag kanske dubbelt så dyrt som för tio år sedan, medan allt som är överkomligt prismässigt i grunden är typ en hoodie med ett tryck eller väska med logomönster.

Den här verkligheten kommer finnas kring Miuccia Prada och Raf Simons också. Varumärket Prada kommer även fortsättningsvis till stor del handla om olika varianter på nylonväskor med triangel. Något som bådar gott är så klart att Raf Simons eget märke främst är ett klädmärke och inte ett accessoarmärke – det var även där han tycktes sätta in största kraften när han tog över Calvin Klein. I grunden är det också kläderna som ger ett märke verklig relevans.

Prada är den naturliga hemvisten för Raf utanför hans eget märke och det kommer vara spännande att se hur Prada-looken påverkas med en ny person vid rodret. Om den looken kommer sätta tonen för 20-talet på det sättet Céline satte tonen för det tidiga 10-talet och Gucci för den andra halvan är en annan fråga. Raf och Miuccia är två smarta, intellektuella designer som säkert kommer kommentera tidsandan på ett spännande och komplext sätt. Men det är ingen garanti för att de blir en del av 20-talets zeitgeist.