Ett brev skrivet på ett brev.
Jag kan ofta drabbas av en känsla av att jag var smartare när jag var yngre. Det är som om jag inte har tid att tänka längre, livet är fyllt av allt annat. Och den kraft som finns kvar för att tänka måste kanaliseras in i jobbet så att man kan skriva något som känns hyfsat intressant.
I går hittade jag till exempel ett brev från en kvinna jag kände för många år sedan. Hon har skrivit två böcker nu. Hon var ändlöst fascinerande. Hennes brev inleds med ”Dear Daniel – This has been on my desk, buried under paper for weeks & months. Forgive me, the only way to answer is now & like this:”
Med ”like this” menar hon ”på ditt brev”. Alltså kan jag läsa vad jag själv skrev. Det är exakt femton år sedan.
”There seems to be some kind of necessitating logic that will force you into adapting a more superficial stance towards life when you live in a city. You have to find your niche, you have to define yourself, and things are happening so fast, you have no alternative but to define yourself through appearance. If you have ambition, if you want to go somewhere, your only choice is to remodel your appearance in such a way that people will see you, and appreciate you. There is no time for getting to know each other. If that is a fact, if it is true, then my problem is how you survive psychologically in such an environment? As I see it, there are two extreme solutions. You could either let go of your personality, your true self, or you could decide not to cope and jump off the train. Neither one seems very attractive to me. What I am searching for is a way to both appear and be. I don’t know if it is possible, but I am not giving up my search.”
När jag pratar om “appearance” menar jag inte bara hur man ser ut, utan snarare hur man upplevs, vilket kan innebära allt från kläder till vilka ställen man går ut på, till hur man positionerar sig på Twitter. Ändå är jag fascinerad över att jag har tid att fundera kring sådant här. I dag suckar jag mest och tänker att jag måste hänga upp tvätten.
Från samma tid hittar jag ett brev jag skrev till en nära vän, men som jag aldrig skickade av någon anledning. Jag har precis flyttat till Italien och är fixerad vid några nya kompisar jag träffat och hur ”vackra” de är. Själv känner jag mig inte vacker. De är inte som jag. Femton år senare tittar jag på bilder från denna tid och förstår inte varför jag hade så dåligt självförtroende. (Till och med i brevet förlöjligar jag alla män som kommit fram till mig och försökt ragga på mig, i stället för att känna mig uppskattad.)
Men femton år senare, eller tjugo i vissa fall, ser jag något annat. Jag ser ungdom, och ja, den är verkligen bortkastad på de unga. För det kvittade att personer sa fina saker till mig, jag hörde dem inte.
Jag funderar på om de här sakerna hänger ihop. Den ständiga upplevelse jag hade av att fokus var på personen man framstår som – och insikten att det var en identitet som modelleras och skapas, inte bara av dig utan av hur folk reagerar på dig – gjorde det svårt för mig att uppskatta den jag var. Jag minns den här tiden som präglad av en känsla av att ”jag” kunde vara vem som helst och att det kunde ändras genom allt från kläder, musik, vänner, uteställen. Det är svårt att ha en stark självkänsla när jaget är så poröst, även om friheten var svindlande och berusande.
Och där spelade mode en stor roll. Mode var ett verktyg, en kraft att lära sig att kontrollera. Mode var min lösning på dilemmat, för att det dels verkade vara själva språket med vilket den värld jag befann mig i talade, dels lovade mig att jag skulle kunna knäcka koden och bli åtråvärd.
Idag vet jag att det inte finns någon kod att knäcka. Jag håller därför helt med Tyra Banks: ”Many of you are saying, ’What the heck am I supposed to be?’ Exactly who you are right now: that’s who you need to be.”
Mode är inte en vägkarta för att bli snygg så att man kan känna sig nöjd med sig själv. Man är redan snygg. Mode är njutningen som finns i att visa ett intresse för sig själv och sin skönhet. Det är egentligen så självklart och enkelt. Att smycka sig, att kamma håret, att ta fram den skönhet som finns där. Det är vad mode handlar om. Allt annat är hägringar.