För några år sedan åkte jag till Polen för en födelsedag. I flygbussen spelade chauffören Anastacia, vilket fick mig att tänka att det kändes passande. Var inte Anastacias hela stil väldigt Polen? Och var det inte så att många kvinnor fortfarande klädde sig på ett liknande sätt här? Under resan utvecklades detta till en jargong med min kompis där vi diskuterade Anastacia, hennes ”väldigt starka look” och låtar där hon alltid tycks stark men alltid ensam. Det vi höll på med var en övning i camp, i att se på Anastacia med en camp blick, en blick som ser Anastacias tillkortakommanden och identifierar sig med dem.
Det har skrivits mycket om camp på sistone. Det har förklarats vad camp är, oftast genom att citera Susan Sontag. Och en röd matta blev en rosa matta för Met-galan. Camp är ju temat för årets modeutställning på Metropolitan Museum i New York.
Efter att ha tittat igenom bilderna och läst texter och betygsättningar känner jag dock att även om ganska mycket var fantastiskt och kreativt mode så var det väldigt lite som faktiskt var camp. Och kanske är det i stort sett omöjligt att vara camp när alla förväntas vara camp.
Vissa, som Emma Specter på Garage, argumenterade för att Olsen-systrarna allvarliga look och Frank Oceans svarta Prada-outfit var camp för att det var mer camp att ta sig själv på så stort allvar än att våga driva med sig själv. Men avståndstagande kan aldrig vara camp.
Självklara campoutfits som Katy Perrys kandelaberklänning och en Viktor & Rolf-klänning med texten ”No photos please” blev på campgalan något annat än camp. De blev pop, de blev humor, de blev kostym.
Alltför ofta reducerades camp till excess eller bad taste. Både Janelle Monáe och Ezra Miller såg fantastiska ut, men det var surrealism snarare än camp.
En av mina favoritdefinitioner av camp är ”en drag queen som uppträder som Dolly Parton och menar varje ord”. Camp är allvar förpackat i något som liknar parodi – menad eller inläst av betraktaren. Man menar det man driver med (jag söker efter ett annat ord för parodin är aldrig elak eller nedvärderande) eller det som andra läser som parodi. Hur återskapar man det på en röd matta?
Detta – och vår diskussion om Anastacia – ligger också nära en av Sontags punkter: “Camp taste is a kind of love, love for human nature. It relishes, rather than judges, the little triumphs and awkward intensities of ‘character.’ . . . Camp taste identifies with what it is enjoying. People who share this sensibility are not laughing at the thing they label as ‘a camp,’ they’re enjoying it. Camp is a tender feeling.”
Det är därför det inte bara handlar om överdåd, det handlar om överdåd som på något sätt misslyckas. Och på den här röda mattan gick det inte riktigt att misslyckas.
Här är några texter om galan som jag tycker ni inte får missa.
“The outré expressions of style from the realm of rap are also missing. Is that a kind of camp, or is it worn without the requisite irony to make it so?”
Mycket svart kultur är camp. Disco är självklart så. Men manliga svarta hiphopartister känns instinktivt inte camp. Kanske saknas aspekten av tillkortakommande i allt det flamboyanta. Däremot är Lil’ Kim camp. Saker kan ligga nära camp utan att vara det, det kan vara en annan tradition och strömning, precis som dandyn på många sätt hänger ihop med camp, men också skiljer sig från camp genom att till exempel vara uttråkad snarare än road.
Camp: Notes on Fashion – Domus, Alexis Romano
“Linking these examples is the male form, from 17th-century body posturing (se camper) to the homoerotic, neoclassical 19th-century beau idéal, illustrated by a Thomas Eakins photograph and, one century later, Vivienne Westwood nude stockings with a fig leaf at the crotch, and imagery by Hal Fischer and Robert Mapplethorpe.”
Det är viktigt att påpeka att camp inte bara är damer: Judy, Betty eller Cher. Eftersom camp är så rotat i den manliga homosexuella kulturen vore det konstigt om vi inte också pratade mycket om män. Många gånger kan ju det estetiserande och poserande bli än tydligare hos en man eftersom han förväntas vara rå, naturlig, ”manlig”.
Extreme One-Upmanship on the Met Gala’s Red Carpet – New York Times, Vanessa Friedman
“The Met has turned party dressing into a competitive event. Camp as an expression of self has power and substance, but this was mostly camp as an expression of commerce and fame.”
Återigen, camp på ett sådant här event förlorar mycket av sin udd, precis som punk var ett annat svårt tema för Met Galans röda matta. Det är i grunden mer camp att piffa till en sopsäck och gå på klubb än att ha på sig en ultrafluffig fjäderklänning.
”Andrew Bolton, the Metropolitan Museum of Art’s Wendy Yu Curator in Charge of the Costume Institute and the effective arbiter of all things campy, sees these many definitions as the epitome of camp itself. ’I think one of the defining elements of camp are the lists that people keep providing,’ he says. ’The endless list is, finally, the definite mark of camp.’”
Camp är ju föränderligt och följer med tiden så det vore konstigt om inte definitionen av camp bestod av en ständigt uppdaterad lista. Sontag skriver att ”Time may enhance what seems simply dogged or lacking in fantasy now because we are too close to it, because it resembles too closely our own everyday fantasies, the fantastic nature of which we don’t perceive. We are better able to enjoy a fantasy as fantasy when it is not our own.”
What is camp? The camp-themed Met Gala isn’t even sure – Quartzy, Sangeeta Singh-Kurtz
”’happiness’ — Christopher Isherwood, 1970”
Jag skrattade när jag läste detta exempel på något som är camp.