Egentligen vill jag inte säga så mycket om filmen, den talar för sig själv. Men jag kan berätta om hur jag satt fastnaglad vid skärmen genom alla de visuella, skrämmande, oroande och vackra tablåer den presenterade. Jag kan säga att jag berördes av den på ett plan som jag normalt sett enbart har berörts av mode på plats, i publiken under en modevisning.

Den lyckas fånga Marine Serres säregna värld, ett slags optimistisk dystopi där det känns som att trots att allt har gått åt helvete så finns där även gemenskap och mänsklighet (och kanske något bortom det mänskliga). Men samtidigt fungerar den också som presentation av en kollektion, vi får komma nära kläderna och accessoarerna och om det var någon som inte kände till Marine Serres signaturlogo med månskäran så gör den det efter att ha sett den här filmen.

När jag tidigare har nämnt att jag anser att digitala presentationer av mode har en potential att skapa något nytt och kanske lika bra som en modevisning så var det något sådant här jag hoppades på. Jag har varit på Marine Serres fysiska modevisningar som alltid är väldigt starka men frågan är om inte detta till och med är bättre.