Igår visades FENDACE i Milano, ett hemlighållet möte mellan Donatella Versaces Versace och Kim Jones Fendi. Tricket här var att märkena bytte creative director för en kväll (de hade båda visat sina ordinarie kollektionen tidigare under modeveckan) och det var alltså inte ett samarbete, utan en rockad så att Kim fick rota i Versace-arkiven och Donatella i Fendis förflutna. Detta är det hetaste i modevärlden just nu: mashupkollektioner.

Tidigare i år fick vi som ni kanske minns ”Gucciaga”, då Balenciaga ”hackade” Guccis koder och vice versa och alla verkar nu övertygade om att detta nya grepp kommer att få pengarna att regna över kollektionerna. I vår tids logofixerade värld vore det inte förvånande: två loggor är ju smälla högre än en.

Nog känns det lite marknadsföringslingo att inte kalla det ett samarbete för vad är egentligen skillnaden mot när Louis Vuitton bjöd in Supreme 2017? Det enda tydliga är att om det tidigare var två märken som existerade i olika världar, eller där det ena märket var betydligt större eller lyxigare än det andra, så är det nya att det ska vara två tunga namn, lite som när Jay-Z och Kanye West hade en gemensam turné. Ingen är förband till den andra.

Faran är att ena varumärket är starkare än det andra och så var fallet här. Fendi har ingen tydlig estetik utöver dubbel-F-loggan och är mest känt för sina pälsar. Versace å andra sidan är säkerhetsnålar, medusahuvuden, barockprints och sex sex sex.

I vilket fall som helst är FENDACE ett tecken på hur modevärlden – liksom världen i stort – drivs av utspel som detta. Alla söker buzzen, ett slags artificiell ”newness” istället för kläder som känns genuint nytänkande och med en stark känslomässig koppling till nuet. Men visst säger en kollektion som denna något om samtiden den också. Den säger oss att sexig glamour aldrig är helt ute och att vi gillar uppenbara tecken på status som loggor.