När jag vaknar till nyheten att Ryssland invaderat Ukraina är jag på väg att se Morozov-kollektionen på Fondation Louis Vuitton. Det är del av en programmet under en presstillställning, men jag vill inte lägga upp några bilder på Bons instagram, det mentala glappet blir problematiskt: ”Hej, synd att det är krig i Ukraina, här är några mästerverk som normalt sett finns i Ryssland!”
Istället lägger jag upp en story till stöd för Ukraina på min privata Instagram. Man måste börja någonstans.
Nästan samtidigt släpper ”YE AND DEMNA” en kollektion med mörka, arga sportkläder för Gap. ”YEEZY GAP ENGINEERED BY BALENCIAGA” skriker pressreleasen om kollektionen som introduceras i förtid, flera månader innan det är tänkt. Vill de, som Vanessa Friedman tänker i New York Times, störa modeveckorna? Eller försöker de släppa kollektionen innan krisen i Ukraina har blivit kriget i Ukraina?
Jag tittar på kläderna och känner instinktiv att deras aggressivitet skrämmer mig, fyllda av ett mörker som känns fel just nu. Och när jag öppnar Instagram hånskrattar Kanye West åt att hans ex-frus nya kille har stängt ner sitt konto efter att Yes fans mobbat bort honom.
Jag avföljer Kanye, kan inte tänka mig någon vars attityd och estetik känns mer ute just nu.
På fransk radio ringer en man in vars 1,5-åriga dotter befinner sig i Ukraina. Han bryter samman när han ska ställa sin fråga till Frankrikes utrikesminister, det blir bara snyftningar.
I Milano är Kim Kardashian på sin första Prada-visning och lägger pliktskyldigt upp selfies med Miuccia och Raf. Modemaskinen stompar på men jag undrar hur många kollektioner som är tänkta att visas under de närmsta veckorna som kommer kännas alldeles världsfrånvända.
Det är så klart orättvist av mig, mode är inte rätt medium för att kanalisera de känslor som uppstår när Putin hotar hela Europas säkerhet och antyder beredskap att använda kärnvapen. Och visst, det kommer finnas fester att klä upp sig för även i höst när de här kläderna är tänkta att bäras av en vanlig publik. Vi vet ju inte förrän senare vad vi accepterar som tidens melodi. Är hårt skräddade looks inne? Känns Moschinos harpklänning absurt världsfrånvänd eller surrealistiskt tonsäker? Den lite trashiga sexighet som har synts här och där, är den genialisk eller falskklingande?
Om någon vecka när de stora franska lyxhusen visar sina kollektioner kanske torsdagens chock har lagt sig. Alla drömmer om en värld utan virus och tyranner, alla vill att det ska vara det glada 20-talet nu.
Jag tänker att det är sådana drömmar som har gjort att vi ignorerat signalerna sedan Georgieninvasionen 2008 och tänkt: det löser sig. Vad som är inne nu är klarsyn och klarspråk.