I söndags, medan jag satt på Beckmansvisningen fick jag flashen i min mobil om att Hedi Slimane skulle ta över Céline. Sedan dess har jag läst flera kommentarer från kvinnliga journalister om att även om Hedi säkerligen kommer skapa kläder som många kvinnor (och män) vill ha, så var Céline speciellt. Det var kläder för den vuxna och intelligenta kvinnan, kläder som talade till kvinnor (och till intelligenta, moderna män) på ett sätt som inget annat märke gjorde.

På Racked skrev Britt Abouttaleb: ”His career is full of bold black-and-white statements and controversy, but is he a nuanced designer for adult women? An admirer of the developed female form? He is not those things. That role largely falls to female designers, who consider what women might want to wear in real life, while their male counterparts deal in fantasy”.

Under den sista dagen av Stockholms modevecka visade fem märken, fyra av dem ledda av en kvinna. Tillsammans var visningarna en bekräftelse av Abouttalebs tes, för Stylein, Iggy Jeans, Rodebjer och Hope gjorde kläder för verklighetens kvinnor (och män i Hopes fall) med kläder som åtminstone hade i bakhuvudet: dagishämtningar, viktiga kundmöten, festande med värdighet, söndag i parken, biobesök med bästisar. Naim Josefi tänkte mer statements för en röd matta, tekniska material som talade om modemagi.

Mode är båda dessa saker och ska så vara. Och jag är medveten om att med Ida Sjöstedt och Emelie Janrell på schemat är denna uppdelning i manliga och kvinnliga modeskapare inte lika tydlig. Men till skillnad från Sjöstedt och Janrell beskriver inte Naim Josefi sina kläder i feministiska ord om kvinnlig styrka, sexualitet och self-love. Josefi pratar istället och skalbaggar och stickat stål, om kläderna som objekt, som konstföremål. Det gör hans kläder perfekta som utställningsföremål och som statements för celebriteter, men det är inte kläder som talar om kvinnors liv.

Styleins – den här gången närmast nunnelika – minimalism är väl anpassad för många skandinaviska kvinnor, med sina sobra linjer och monokroma look. Det är kläder som är tydliga i sin vision men som också känns rätt för en vuxen kvinna med ett högpresterande jobb – den svalhet och torrhet som kläderna i många fall utstrålar signalerar också kontroll. En notering bara om att visningens modeller förstärkte en idé om att minimalism är kopplad till vithet, något vi också såg på Totême.

Hopes vision är bredare, och inte bara för att de visar kläder som kan bäras av både män och kvinnor, utan för att de på ett medvetet sätt försöker maxa mångfalden med slöjbärande modeller, Sara Assbring, icke-modeller, ej trådsmala och så vidare. Det känns inte krystat utan bara som ett sätt att synliggöra att Hopes kläder, som är både vardagliga och har en fast blick på vad som känns här och nu, funkar för många olika sorters liv.

Debutanten Iggy Jeans görs av Iggy Berg, en femtonårig tjej som handmålar denim och säljer dem på Ö till A. Kläderna visades på andra tonåringar, och det kändes genuint och uppsluppet på ett sätt som det ska vara när man är 15 – en ålder som kan vara nog svår men som inte är komplex på en vuxen kvinnas vis. Av kids, för kids, det blir inte mer real än så.

Men mästaren på mode som är på kvinnors våglängd heter Carin Rodebjer. I mina ögon var detta en av hennes allra bästa kollektioner och det kändes som en ynnest att Sverige får ta del av hennes tankar och kreationer. Här finner vi samma intelligens och trygghet som hos Phoebe Philos Céline, vilket gör Rodebjer till ett märke som håller kvinnor om ryggen, som har plagg för kvinnor som har liv, arbeten, kanske barn, kanske män, men som först och främst lever i en verklighet där estetiskt tilltalande kläder inte kan handla om att sättas på piedestal. Céline kanske borde utnämnt Carin till chefsdesigner istället.