Astrid Andersen presenterar rymdinvasion

Efter en sommar med klimatångest har i alla fall den danska herrmodedesignern tänkt på möjligheter att dra ut i rymden – kanske redan sommaren 2019. Hennes kollektion är nämligen en rymdinvasion besående av retroinspirerande plagg med blinkningar till blåkläder och 60- och 70-talets grälla färgskala. Det är metalliska bouclétoppar med rak hals och Cardin-inspirerade armlösa jackor med decentrerade dragkedjor, träningsbyxor tillverkad i en blandning av rå thailändskt silke och i en orange nylon. Astrid Andersen vår/sommar 2019 består av färre looks än tidigare säsonger. Idén är tydligare, mer koncentrerad och är hennes starkaste yet.

Denna magnifika vårkollektion visades först under herrmodeveckan i London men designern valde också att presentera den i Köpenhamn i den anrika Verner Panton-sviten (som en hyllning till den danska arkitekten). Här var även Silvana Imam en av modellerna.

Astrid Andersen har alltid jobbat med och definierat hur streetwearkulturen kan vara en del av high fashion. Mission complete: idag räknas sportbyxan och slippers lika mycket till lyxmodet som Coco Chanels 2.55.

Den svenska synden med Rodebjer
Rodebjers musa för vår/sommar 2019 är Ingrid Bergman. Hon symboliserar Carin Rodebjers splittrade svenska självbild, som innefattar både traditionellt hantverk, arbetarhistoria och the Swedish sin. Det rimmar väl med Ingrid, som var en komplex person. Men märkets återkommande persona är bekant sedan tidigare – konstnärskvinnan från 1900-talets början. Hon är genomgående i både skärningar, mönster och färger. Hon som varvar målande på verandan med sherry-drinkar i trädgården.

Det svenska hantverket uttrycks i tofsar, fransar och kurbits-inspirerade blommönster. Den svenska synden bli synlig i genomskinlig organza och lårhöga stövlar. Arbetaren syns i den randiga blåskjortan som fått bli både klänning och pyjamaskostym. Man får dock akta sig när man skapar just den typen av plagg i långrandigt, kraftigt tyg för att inte dra till sig icke-välkomna konnotationer.

Genomgående har kollektionen ett otroligt powerärm-game. Tygerna som valts är perfekta för att skapa rundade axlar, veck och puffar. Den monokroma looken med fransiga, lårhöga stövlar tillsammans med en jacka figurskuren till perfektion är den allra starkaste. Den skulle Ingrid ha älskat.

Heliot Emil omprogrammerar framtidens silhuett
När de danska bröderna Victor and Julius Juul för första gången introducerar damkläder i sin kollektion under Köpenhamns modevecka har man bestämt sig för att koda om kvinnliga attribut. Och det uppnår man bäst genom att klippa sönder sina kläder.

Den genomgående estetiken är asymmetri. Man låter omaka högklackar leta sig upp längs med modellernas lår medan resterande sko stannar vid ankeln. Man skippar ena handsken, klipper av ena t-shirtärmen och låter sina transparenta plagg avkläda delar av kroppen. Om deras höst/vinter 2018 handlade om insida, som illustrerades med genomskinliga (och blogghypeade) väskor handlar denna kollektion kanske hellre om skal.

Deras kollektion Referential Transparency refererar ursprungligen till en programmeringsterm som i stora drag handlar om att ersätta en funktion med en annan. På många sätt är märkets närmande till teknologi inte helt olikt Marine Serre som även hon utforskar modets framtida plats och funktion i vårt samhälle. Men istället för att vara bokstavlig i sitt visuella språk påminner Heliot Emils silhuett om en dekonsturerad Helmut Lang  i en stilrent monokrom färgskala.

Det hela hade lätt kunnat känts färglöst – om det inte vore för att det var så nu.

J.Lindeberg drömmer också amerikanska drömmar
Det första som redaktionen noterar är att visningens casting är en av mångfald, och det är fortfarande alldeles för ovanligt för att man inte ska ta varje möjlighet att hylla “ansträngningen” att se bortom det vita.

J.Lindeberg vår/sommar 2019 tar avstamp i den amerikanska drömmen och motsatsförhållandet mellan öst- och västkusten. Detta visas bland annat genom kontrasten mellan åtsittande plagg, oversized, och starka identitetsmarkörer såsom skateboarden och stora loggor som ogenerat uttalar vart lojaliteten finns. Det är ett tema som nu känns aningen uttömt och krystat – nästintill omodernt. Även om det J.Lindeberg presenterar är fräscht, hade vi föredragit om det gula i kollektionen inte var en referens till New Yorks taxibilar. Det är en kollektion som vill mycket, men det mest innovativa som visas upp är en opraktisk version av magväskan-över-axeln-trenden, d.v.s. ryggsäcken på bröstet.

Med det sagt är det få plagg som inte väcker ett innerligt ha-begär. I slutändan lyckas JL göra det JL gör bäst: urbana sportkläder som är alldeles för snygga för att svettas i.