Den kropp vi befinner oss i är på så många plan definierande för vilka vi är, genom dess förhållande till andra kroppar, hur vi ser på oss själva, men framförallt hur andra ser på oss. Våra kroppar är inte bara fysiska utan även psykiska, alltid är vi mer eller mindre medvetna om dess förmågor och begränsningar samt konsekvenserna av vad det (o)möjliggör. Idag har våra kroppar alla odds emot sig och deras kapacitet ifrågasätts på flera fronter; de utsätts för systematiserad rasprofilering, deras arbetskraft kan inte längre mäta sig med optimerade maskiner, de drabbas av obotliga epidemier, deras yta är aldrig perfekt nog… Trots att de står inför hinder som oftast är bortom deras kontroll, kompromissar vi frikostigt med den omsorg vi innerst inne vet att våra kroppar behöver.

Det är i den här kontexten förstaårsstudenterna på det internationella masterprogrammet Curating Art vid Stockholms universitet kurerar en grupputställning på Köttinspektionen i Uppsala, där de, genom att bjuda in konstnärer som på olika sätt utforskar det kroppsliga och relationer kroppar emellan, placerar kroppar som vanligtvis hamnar i skymundan i en utställningslokal för offentlig betraktelse – med byggnadens påtagliga och relevanta historia som utgångspunkt.

Trikiner är de köttätande maskarna som under tidigt 1900-tal gjorde det till en statlig angelägenhet att uppföra en byggnad med syfte att inspektera slaktade djur i Uppsala. När det som idag kallas Köttinspektionen slog upp portarna 1930 (då under namnet Köttbesiktningsbyrån) var syftet att institutionalisera kontrollen över distributionen av kött och därmed säkerställa att befolkningens hälsa blev omhändertagen. Byggnaden ritades av stadsarkitekten Gunnar Leche i nyklassicistisk stil som ett sätt att hylla initiativet att öka invånarnas välbefinnande, vilket skapade en märklig kontrast till de slaktade djur som passerade genom byggnadens lokaler. Resultatet: ett slags kött-tempel.

– Exteriören hänger inte alls ihop med interiören, varken då eller nu. Även om funktionen har rört sig långt ifrån något slags palats för inspektionen av kött så är det fortfarande väldigt kliniskt och rått inuti. Det är nästan så långt ifrån ett klassiskt vitt utställningsrum som man kan komma. Därför hade något annat än att arbeta med byggnadens arkitektur känts onaturligt och kanske till och med ignorant. Det är inte en särskilt tillåtande utställningsplats, just på grund av de arkitektoniska störningarna, berättar Anne Vigeland som är en av de åtta kuratorerna för utställningen.

I utställningen ryms en bred variation av konstnärliga uttryck, där labyrintliknande installationer och skulpturer som hänger från taket varieras med videoverk, målningar, fotografi och performancekonst. När du kliver in är Lode Kuylenstiernas verk Homo digitalis det första du möts av; en enorm skulptur med två amorfa tvillingfigurer som tycks vilja vrida sig ur sin kroppslighet men som förblir statiskt kvidande. Materialval som landstingsfiltar och gasbindor hintar om en fascination för vårdtagande – och dess begränsningar. Denna medicinska aspekt är något som också återkommer i andra verk.

Ett exempel är Rebecca Lindsmyrs oljemålningar The bed och The other bed, som Anne beskriver som ”en dissektion av medicinsk kontroll.” Verket visar två sjukhussängar, en som är blå och en som är rosa, och handlar om ”institutionaliserad kontroll över könsuttryck och könsidentitet samt hur tidigt man forslas in i dessa hämmande normer.” Helen-Sophie Mayr, en av utställningens andra kuratorer, tar även upp Izabel Lind Färnstrands verk Cure som, inom temat sjukvård, riktar kritik mot västerländsk medicin; ett system där kroppen behandlas som en maskin och som lagas först när den är trasig. I förlängningen ifrågasätter verket sättet man kastar piller på vad det än är du har för problem, på bekostnad av det som kroppen faktiskt vill och behöver.

En annan konstnär som tar plats i Body of care & control är Anna-Karin Rasmusson. Hennes verk är förankrade i egna erfarenheter av sjukdom och lidande hos sig själv och personer i hennes närhet, och beskrivs av kuratorerna som ”brutala i sin estetik.” Något som är högst påtagligt är hur Anna-Karin arbetar med lager och sammanställningar i sina videoverk. Inte bara bokstavligt utan även, som Anne påpekar, i innehållet.

– Ett av verken som vi ställer ut visar en figur som gråter blod. Anna-Karin har sedan filmat sig själv i en dräkt där hon stundom torkar bort det här blodet, men också häller på mer. Det vi ser är en karaktär som inte bara upplever frustration över att inte vara tillräcklig för någon som lider, men som också spär på någon annans lidande för att fortfarande få befinna sig i den omhändertagande rollen.

Det sällsynta fenomenet Münchhausen by proxy är en psykiska åkomma som hamnat i rampljuset på senare tid med populärkulturella exempel som Phantom tread och Sharp objects. Elias Kautsky, den tredje av de kuratorer jag träffar, berättar att även verket Försök till empati har likheter som går att koppla till den nämnda diagnosen. Tillståndet har även beskrivits som en mor-och-dotter relation som gått för långt, där någon gärna ta hand om någon annan för att känna sig behövd, och som därför gör någon annan sjuk för att på så sätt bli räddaren i nöden. Dessutom ringar Münchhausen by proxy in konceptet för den här utställningen på ett väldigt snyggt sätt.

Utställningens titel växte fram under kuratorernas process, med ambitionen att den skulle vara applicerbar på de medverkande konstnärernas – om än vitt skilda – praktiker, men även lyfta olika aspekter av verken som ställs ut.

– Det är därför titeln är så pass binär, med orden ”control” och ”care”. De fungerar bra ihop, samtidigt som det finns en spänning mellan orden. Control är negativt konnoterat medans care är positivt, men det beror också på kontexten orden befinner sig i. I vissa sammanhang kan ordens ursprungliga betydelse ifrågasättas. Och det är precis vad som händer i utställningen, sammanfattar Helen-Sophie.