När jag för säkert 15 år sedan deltog i ett rundabordssamtal för Bon tyckte Maria Bensaad att vi borde definiera vad mode är innan vi pratar om det. Roland Barthes plockades fram av Cay Bond, men till slut samsades vi någonstans kring att mode var ett system för kommunikation genom kläder. Det kanske inte var just den formuleringen, men det kvittar. Det jag vill att du tar med dig är att definitionen var väldigt vag.

Vi pratar om mode hela tiden. Men till skillnad från till exempel musik så är vi inte överens om vad mode är. Ibland är mode inte mode utan bara kläder. Ibland är mode inte mode för att det inte tillräckligt estetiskt tilltalande. Mode är ibland semiotik, andra gånger siffror. Vissa pratar om mode och menar lyxmode, andra diskuterar mode och menar allt vi har på oss. Ibland är ordet mode liktydigt med trend. ”Det är inte så mycket mode i vår bransch”, kan någon säga till mig och inte mena att det inte är så mycket kläder där utan mer att de verkar i en bransch som inte är så trendstyrd.

Men ändå har jag ofta en känsla av att vi egentligen vet vad mode är när vi ser det. Och att allt annat är fake news och hårklyverier. Och jag undrar varför.

Vår- och sommarkollektionerna för 2021 har precis visats i Paris, Milano, London och New York. Jag såg mycket mode, jag såg en del kläder. Hur kan jag veta vad som är vad?

Balenciaga presenterade till exempel sin kollektion genom en video där ett gäng Balenciaga-klädda män och kvinnor gick genom parisnatten iklädda solglasögon. ”Finns det något som är mer absurt fashion än det?” frågade sig Demna när han pratade med Vogue Runway.

Mode kan nämligen vara precis så enkelt som att ta på sig solglasögon när det är mörkt.

Men Balenciagas hela modeidé handlar om att på ett liknande sätt spela på den absurda underton som finns i mode. För mode är på många sätt ett lager av absurditet som ligger över det vi kallar kläder – se där, ännu en definition av vad mode är!

Redan i den första kollektionen som Demna Gvasalia designade för Balenciaga gjorde han kavajer som var skräddade så att de gav en ”couturehållning”, ett slags konkav kroppshållning med framskjutna axlar och indragen midja. Jag tänkte inte direkt på det det då, men den posen, som också är modellposer i stort, som ju har parodierats många gånger, är en del av det där absurda lagret som den här säsongen uttrycks genom solglasögon om natten.

För våren/sommaren 2021 fortsätter Demna samtidigt att utforska överdimensionerade eller förvrängda versioner av kläder vi ser på gatan, något som Balenciaga under hans ledning har kommit att handla om. Det är i grunden en insikt om att mode är en sorts gest. Utan gesten är kläder bara kläder, just de kläder vi ser på gatan.

Min känsla är att den gesten i grunden är absurd och just det absurda lagret är närvarande överallt där mode finns. Kollektioner där det är tydligt den här säsongen: Rick Owens, JW Anderson, Loewe, Kenzo, Louis Vuitton, Thom Browne, Balmain, Paco Rabanne, Chanel, Prada, Acne Studios. Kollektioner där lagret finns men där vi nästan kan låtsas som om vi inte ser det: Hermès, Dior, Miu Miu, Ami, Burberry, Chloé, Dries Van Noten, Our Legacy.

Kläder kan inte vara mode utan att ha något av den här absurditeten. Däremot kan de vara andra saker. Kläder kan vara kläder. Men kläder kan också vara stil. Jag tänker att stil är något annat, en skönhet i linjen men framförallt avsaknaden av det absurda draget. En idé om skönhet som något statiskt, evigt, medan skönhet för mode är en ständig omförhandling.

Det finns ingen klar och tydlig linje mellan de två, och ett och samma varumärke kan glida mellan dem i olika kollektioner, men i grunden handlar det om två olika förhållningssätt till verkligheten. I det ena handlar det om att ge verkligheten ett mer perfekt snitt, i det andra: inse att livet i sig är ett absurt svar på universums likgiltighet.