Facebook Search
  • bon.se

Bon.se

  • KATEGORIER
    • Mode
    • Fråga Modedoktorn
    • Musik
    • Konst
    • Litteratur
    • Skönhet
    • Resor
    • Listor
    • Återblickar
    • Fest
    • Bortom det svenska modeundret
  • KRÖNIKOR
  • MODEBILD
  • ABOUT

Vi måste prata om det här med dålig konst

Kan kultur både vara relevant och bra i samtidens superpolitiska klimat?

Text Daniel Björk

Krönika

Publicerat 17 maj 2018

Superhjältar med en rosa triangel istället för Stålmannen-S blir inte per automatik till ett bra verk. Fotografi Jeremy Scott höst/vinter 2012.

Förr i tiden, kring millenieskiftet, fanns det en bokaffär i Stockholm där jag ibland brukade köpa hårdkokta noirdeckare med homosexuella privatdetektiver eller berättelser om superhjältar med en rosa triangel istället för Stålmannen-S. Som litteratur var dessa verk skrattretande, men de fyllde ändå en funktion med sina homocentrerade berättelser.

Som minoritet har man ett behov av konst och kultur som är riktad direkt till en själv. Alla bögar jag känner har genomlidit oändligt många dåliga filmer, tv-serier eller böcker som handlar om gays på något sätt.

Jag förstår det här behovet, jag förstår att det finns något njutningsfullt i att få ta del av en historia som handlar om en själv. Man överser med dåligt skådespeleri, med undermålig budget, med klichédriven dialog.

Och det finns många bra skäl till den här sortens kultur. Det kan vara gemenskap, viktigt för den lokala communityn, man kan få en djupare eller ny relation till sin identitet, eller hitta nya vänner som också gillar en viss film eller bok. Men inget av detta innebär att det är, tja, konst.

Fast idag verkar det som om många tycker att just det faktum att det görs för en bortskuffad minoritet nästintill garanterar att det blir bra konst. Detta är iallafall en tanke som slår mig när jag läser en polemisk text i The Guardian om Girls of the sun, filmen som öppnade med 82 protesterande aktriser på röda mattan och som har gjorts med ett helt kvinnligt team. Agnès Poirier skriver att ”an overwhelming majority of we critics found the film appalling: dreadfully written, poorly directed, verging on obscenity for treating tragedy with Valkyrie-like music and aestheticised images. ‘Insultingly bad,’ one colleague said to me.” Poirier hävdar sen att ”Activism never makes for great art”, något man förvisso kan ha delade meningar om, men som har ett visst korn av sanning i sig.

”I min värld är ett verk inte bra eller ens bättre för att det gjorts för mig och av någon som jag identifierar mig med.”

Samtidigt säger Filminstitutets vd Anna Serner att hon kan tänka sig att dra in allt stöd till manliga filmskapare år 2020 om inte branschen hjälper dem att nå 50/50 bakom kameran. Ur ett jämställdhetsperspektiv är det bara att applådera, för vem ställer sig emot att det finns fler kvinnliga regissörer? Och utan att vara expert kan jag tänka mig att det finns starka nätverk och lättvindig nepotism i filmbranschen som gärna mår bra av att utmanas och ruckas på.

Problemet här är också reellt: att alltför mycket konst och kultur blir till för att straighta vita män har överdriven access till pengar och nätverk. Men som jag ser det håller vi på att skapa ett nytt dilemma. För hur undviker vi group-think och partiska omdömen när det gäller den konst som skapas av dem vars grupp vi tillhör? Hur undviker vi en situation där den konst som skapas nästan alltid förväntas handla om någons erfarenhet, om den homosexuella erfarenheten, den kvinnliga erfarenheten, den rasifierade erfarenheten, men bara talar till just de som delar denna erfarenhet?

I min värld är ett verk inte bra eller ens bättre för att det gjorts för mig och av någon som jag identifierar mig med. Och jag skulle aldrig få för mig att hylla konst som faktiskt är objektivt dålig. För när konst är skräp så kan den inte vara universell. Jag tycker som kritikern Daniel Mendehlson som i New York Review of Books skrev att Brokeback Mountain inte var framgångsrik för att den var en universell kärlekshistoria som råkade hamna om två män, utan att filmen var en specifikt homosexuell historia som var så bra berättad att historien blev universell. Samma sak skulle kunna sägas om Fucking Åmål.

Idag skapas mer kultur och konst än någonsin samtidigt som kritik ofta är mer inriktad på politiska frågor än estetiska, eller sätter likhetstecken däremellan. Det är en brygd som driver fram extrema mängder medioker konst, musik och text. Kultur med checklista och som anses vara viktig så länge den engagerar.

Vi går mot en tid där det är viktigare för kultur att vara relevant än bra. Men med det synsättet blir konsten lätt ytlig och tidsbunden. Och det är de som vill politiskt styra eller influera kulturen som måste visa att konsekvensen inte är konst som går i fällor som dessa. Det jag har sett hittills har mest varit ett totalignorerande av att det ens finns ett problem – och det räcker faktiskt inte.

Taggar:

Brokeback Mountain, Fucking Åmål, Girls of the sun, Stålmannen, Superhjältar

Mer från Daniel Björk

Chefredaktör Bon

Fotografi

Våra favoriter från Paris Photo

Fotomässan Paris Photo har precis avslutats. Här är några av de bästa bilderna vi stötte på under vårt besök.

Text Daniel Björk

Konst

Alla talar om pengar men jag vill bara se konst

På Paris+ by Art Basel, konstmässan som anordnas för andra året i den franska huvudstaden, hänger världens superrika på blue chip-gallerier och spenderar miljontals dollar innan det ens hunnit bli lunch.

Text Daniel Björk

Mode

Black excellence och Louis Vuitton

Lyxvarumärket tog över Pont Neuf under en magisk pariskväll och bjöd på en modeshow som redan har förutspåtts gå till historien. Men varför? Här är vår analys.

Text Daniel Björk

Krönika

Välkommen till kitschens förlovade värld

Spänn fast säkerhetsbältena! Mediokriseringen av samtiden kommer bara att accelerera.

Text Daniel Björk

Krönika

Ingen vill vara irrelevant

Om varför kultursidorna är allt mer personliga.

Text Daniel Björk

Mode

Phoebe Philo kommer tillbaka, men landskapet är förändrat

Digital first, Instagram och eget namn. Vad ska vi tro om Phoebe Philos återkomst till modevärlden?

Text Daniel Björk