Två böcker har vandrat runt på redaktionen medan vi arbetat med det här numret: David Pinners skräckroman Ritual om människooffrande hedningar och Linda Goodmans astrologiklassiker Soltecken. Har vi blivit tokiga? Kanske. Vi är dock inte ensamma, verkar det som.

Vårens stora modedrama har givetvis varit spekulationerna kring vem som ska ersätta den urspårade John Galliano på Dior. På bettingsajter har man kunnat spela på olika potentiella kandidater. I väntan på besked sökte otåliga Style.com hjälp av stjärnorna. En astrolog anlitades för att göra urvalsprocessen enklare för LVMH:s boss Bernard Arnault (fisk) och nyckelspelarna analyserades utifrån sitt födelsedatum. Hedi Slimane, en känslig kräfta? Kan leda till konflikt. Tom Ford, jungfru? För självständig. Riccardo Tisci, ett energiskt lejon? Eller Haider Ackermann, vädur? Planeterna talar till de två senares fördel.

Själva har vi konsulterat Soltecken i Elin Unnes intervju med Ann-Sofie Back. Tvillingen Back har lämnat London, börjat utforska skönhet och – tyder allt på – gjort upp med sitt gamla, svåra, hyperkonceptuella alter ego. Hon, som kallar sig pryd, har dessutom gjort en sommarkollektion inspirerad av porr.

Ritual då? Det är boken som den mytomspunna skräckfilmen The Wicker Man från 1973 bygger på. Liksom dokumentären Grey Gardens från samma årtionde är The Wicker Man en ständigt återkommande inspirationskälla för modeskapare och musiker. Filmen – ett estetiskt mästerverk – utspelar sig på den fiktiva skotska ön Summerisle dit en kysk konstapel skickats för att utreda en ung flickas försvinnande.

Jag älskar den här filmen, men har aldrig förstått vad som skulle vara läskigt med den. Livet på Summerisle är ljust, vackert och sexigt. Öns hedniska invånare dyrkar solen och ägnar sig åt fruktbarhetsritualer. Här dansar kvinnor nakna i gryningen. Män klär sig i djurmasker. Sex är okomplicerat och centralt.

För den pryde brittiske konstapeln är Summerisle däremot en frimodig mardröm. Och jag tänker att anledningen till att modeälskare älskar The Wicker Man kanske är att modevärlden ofta uppfattas på samma sätt: som sexfixerad, sorglös och fattig på moral.

David Pinner säger till Bon att han med sin roman ville ”skildra konflikten mellan den kristna puritanismen och de ungas orgiastiska utlevelse på sextiotalet”. Det spelar ingen roll att bybornas hyllande av fallosar tappat sin laddning 40 år senare – det är deras muntra gränslöshet (minus ritualmördandet) som gör filmen så attraktiv.

Linda Leopold (vädur), april 2011