Det var på senaste Pitti Uomo, under en kort januarivecka i ett vackert men regnigt Florens, som jag för första gången på riktigt förstod hur illa ställt det är med modet 2018. Ett av de stora samtalsämnena bland besökarna under mässan var inte, som brukligt, en modevisning eller presentation av en ny kollektion, utan invigningen av Gucci Gardens, den senaste inkarnationen av Guccis museum, museishop och restaurang på Piazza della Signoria. Under invigningsfesten var lokalerna fullpackade med upprymda människor som pimplade vin, minglade runt och instagrammade bilder av sig själva. Alessandro Michele väckte stor uppmärksamhet i guldtiara medan personalen, klädd i vackra rockar med rödgröna kantband och Gucci-logotypen tryckt över bröstfickan, serverade vin och snacks. På många sätt var det förstås en fröjd att delta. Modehuset är designdrivet, vilket betyder att helhetsintrycket är estetiskt genomtänkt, ofta innovativt och visuellt intresseväckande. Hela museet har fått en radikal uppdatering som förstärkt samlingarna och bilden av vad Gucci-världen innehåller. På andra sätt bar festligheterna på en bitter bismak.

”Att vara på Hawaii var som att äntligen få syre efter lång tid under vatten.”

Bara ett par dagar innan cocktailpartyt hade jag suttit i solen på en parkeringsplats på Maui, bakom en tillfälligt uppställd foodtruck, och ätit min dagliga acai-bowl. Foodtrucken hade mitt resesällskap tidsenligt nog funnit genom sociala medier, och vi blev snabbt stammisar under vår tid i Lahaina. Att vara på Hawaii, cirka 20 timmars resväg från Sverige och med elva timmars tidsskillnad mellan Stockholm och Honolulu, var som att befinna sig på en annan planet. Det bördiga landskapet möjliggjorde lokal – ofta småskalig – produktion av ananas, kokosnötter, bananer och kaffe. Majoriteten av husen hade solcellspaneler på sina tak. De logotyper som jag i min stockholmsvardag ser så gott som dagligen omkring mig – Supreme, Louis Vuitton, Chanel, Prada och Gucci – lyste med sin frånvaro. Istället bar de flesta färgglada hawaiiskjortor, vissa med mönster som varit i produktion i mer än 60 år utan att förändras. Kort sagt, Maui var en plats bortom mode, eller snarare, en plats där mode inte verkade spela någon central roll. På parkeringsplatsen umgicks de olika foodtruckinnehavarna med varandra mellan varven, medan tillfälliga besökare vilade sig under parasoll.

Att vara på Hawaii var som att äntligen få syre efter lång tid under vatten. Innan jag reste hade jag knappt ens vetat att något fattades, men veckorna i övärlden förändrade mitt sätt att tänka och betrakta samtiden. Successivt framträdde bilden av vad i livet som spelar roll, och vad som är mindre viktigt. Trots att Hawaii ligger isolerat mitt i Stilla havet framstod det som det mest sofistikerade och samtida samhälle jag sett på länge, med sin fokus på lokal kultur, hållbara energikällor, ekologisk mat och bristande modeengagemang. De teveprogram som sändes dygnet runt bara förstärkte kontrasten mellan en omvärld som ännu inte fattat och ett Maui som visade vägen: I Bravo-producerade serier pågick ändlösa bråk mellan hemmafruarna i diverse amerikanska städer. I princip samtliga av dokusåpadeltagarna var förstås klädda, ofta från topp till tå, i Gucci. Fokus låg på yta, konsumtion och medvetna missförstånd.

Firandet av den nya inredningen för en museishop ställde allt på sin spets. Var det vackert? Självklart. Var inredningen smart och underfundig? Absolut. Kändes det som en symbol för vår tids tomhet när 500 människor glatt firade att en museibutik fått en uppdaterad restaurangmeny och ny färg på väggarna? Definitivt. Talande nog var jag långt från den enda som upplevde att något inte stämde. I princip alla jag pratade med, från olika kontinenter och anställda på världens mest inflytelserika modemagasin, varumärken och PR-kontor, undrade mellan skål och vägg vad samtidsmodet egentligen numera hade för relevans. En moderedaktör hade i princip slutat handla kläder eftersom till och med privat shopping hade börjat kännas som ett jobb. En PR-agent ondgjorde sig över det omoraliska i den textila överproduktion som leder till stora landfills med överblivna och ratade kläder. Själv undrade jag över modets fixering vid det senaste och behovet av att ständigt återuppfinna sig självt. I bakhuvudet tänkte jag på Hawaii-skjortornas mönster, oförändrade sedan mer än ett halvt sekel tillbaka, intressanta inte för att de var nya utan tvärtom för att de representerade något mer varaktigt.

När jag väl tänkt tanken är det nästintill omöjligt att ta tillbaka den. Om Maui – med sina fåtal skjorttryck, lokala mat och småskaliga företagskultur – är framtiden, är modets modell med ständiga lanseringar en symbol för en kultur vi borde lämna bakom oss? Gucci är som godis – en intensiv och skön sockerchock, men egentligen bara tomma kalorier som lämnar oss utan någon bestående näring. Kan det vara så att hela den samtida affärsmodellen med överproduktion, internationella konglomerat och rea-på-rea representerar ett ideal vi snarast bör fimpa, till förmån för ett lugnare liv, influerat av andra värderingar och sätt att leva? Kan 2018 bli året då modesystemet inleder sin slutgiltiga kollaps? Jag hoppas det.