Varför hyllas herrmode som objektifierar män (tänker till exempel på Ludovic de Saint Sernin), medan dammode som objektifierar kvinnor kritiseras? Borde inte objektifiering vara antingen bra för alla eller dålig för alla?

Mvh, Peter

Det finns ett intressant avsnitt i konstkritikern John Bergers numera klassiska BBC-serie Ways of Seeing där han beskriver en tydlig skillnad mellan män och kvinnor: Män lär sig att utföra en handling. Kvinnor lär sig både att utföra handlingen men också att se sig själva utifrån medan de gör detta:

”Men act and women appear. Men look at women. Women watch themselves being looked at. This determines not only most relations between men and women but also the relation of women to themselves. The surveyor of woman in herself is male: the surveyed female. Thus she turns herself into an object — and most particularly an object of vision: a sight.”’

Berger uttryckte detta 1972. Sedan dess har samhället utvecklats radikalt men också på många sätt förblivit detsamma. Instagramkulturen har mer intensivt än tidigare tränat yngre generationer – både män och kvinnor – i själviscensättning, inte minst i relation till att en vältagen selfie numera också kan leda till inkomstmöjligheter. Att vara begärd och betraktad är därför numera ett mål inte bara för kvinnor utan också för allt fler män. Men, rent historiskt är ämnen som yta, fåfänga och mode intrikat sammanflätade med kvinnlighet, medan manlighet har förknippats med aktiva handlingar, självständighet och rationalitet. Det är utifrån det här historiska perspektivet som det kan upplevas som en radikal handling för en man att inta den passiva positionen som den som ska åtrås, istället för att (som de senaste par hundra åren) vara den som åtrår.

”En viss grad av objektifiering är inte bara oproblematisk utan kan tvärtom vara positiv för de flestas självkänsla.”

Är då detta en positiv utveckling eller riskerar män nu att gå i samma fälla som kvinnor sedan länge befunnit sig? Kort sagt, är att bli objektifierad enbart negativt? Det korta svaret är nej. Det är självklart kul att bli erkänd för att vara smart, att bli uppmuntrad för sin förmåga att tänka eller klara av att lösa olika matematiska eller filosofiska problem. Men, nu är ju inte människan en enbart rationell person utan också en emotionell varelse. Män som kvinnor vill känna sig älskade, åtrådda och begärda. Vi vill alla veta att andra finner oss attraktiva. En viss grad av objektifiering är inte bara oproblematisk utan kan tvärtom vara positiv för de flestas självkänsla. Problemet uppstår när beteendet ensidigt förstärker idén om att kvinnlighet är synonymt med yta på bekostnad av kvinnors inre utveckling. Därför anses det vanskligt att kommentera kvinnors utseende medan sensuella ynglingars instagramposerande hyllas.

Jag läste nyligen en Facebook-kommentar från en kvinnlig bekant som hade passerat 40 och som  tyckte sig ha blivit osynlig för främlingars blickar. Hon upplevde en helt ny frihet nu när åldern gjorde att män inte längre såg henne som begärlig. Jag själv har passerat samma åldersstreck och upplever nog tvärtom en sorg över att ha blivit osynlig för andras blickar (även om det förstås samtidigt är skönt att slippa bli rånad, hotad eller misshandlad, en vanlig erfarenhet bland yngre män). Frågan handlar nämligen inte bara om kön utan också om ålder: tids nog försvinner vi alla in i den grå dimman, på gott och ont.