Signing off, this is gorgeous signing off….. DUNK, DUNK, DUNK. Chefsdesignern Frida Bard står backstage bland modeller, press och slängkyssar. Hope avslutar modeveckan med en höstkollektion som känns som Primal Screams Kill all hippies. Jag tänker mest på introt i låten: ”Subvert normality / Disco sucks”.

Kollektionen är dominerad av arketyper som kavajen, rocken, kostymen och skjortan men uppdaterade med rutor, blommönster och vida A-linjeformade silhuetter. När Frida Bard med designteam har byggt kollektionen har de försökt skapa en ganska relaxad look.

– Vi har tittat på hur man kan bygga upp sin garderob som man gjorde förr. När man värderade varje plagg och byggde upp den långsiktigt. Där allt i stort sett var en investering. Vi har fokuserat på varje plagg och på att ta tillvara på en mönsterbild som är klassik men också lite mer modern.

Frida berättar att det i stort sett är samma arketyper som används säsong efter säsong, fast i en ny riktning. Alla plaggidéer återanvänds och förädlas med styling, nya tyger, kvaliteter och kontexter.

Även om alla Hopes kläder finns i dubbel storleksmärkning och därmed inte gör skillnad på herr och dam, så är visningens herrstyling mer on-point. Det är löst och ledigt, hårt och mjukt. Jag tänker främst på den ljusgrå, bredaxlade rocken med en subtilt silverglänsande skjorta och alla byxor som hänger från höften. Men den absoluta höjdpunkten är sista looken som den norska konstnären Yngvild Saeter bär, den dubbelknäppta blazern med blomapplikationer i petroleumblått och manchesterbyxor med extra feta, nästan blödande, ränder.

På tal om Yngvild Saeter så kommer vi raskt in på den fantastiska castingen. Liksom förra säsongen är Hope oklanderligt bäst på att verka inkluderade i sina visningar, något som Bryanboy under förra modeveckan kommenterade. Detta och den lösa silhuetten bidrar till fuck normal-känslan som får mig att tänka på Primal Scream, av någon anledning.

Tillsist ber jag Frida att med typ ett ord beskriva kollektionen:

– Tantens garderob på syra.