Få ämnen är så uttjatade inom mode som dess relation till frågor om genus, kropp och sexualitet. (Tro mig, jag ägnade fem år av mitt liv åt att skriva en doktorsavhandling om just detta.) Ämnet har om möjligt blivit ännu tråkigare under senare år, när den i grunden filosofiska frågan om hur könskodade identitetsuttryck uttrycks, formas och omförhandlas genom klädpraktiker och tryck placerats i något slags snäv, identitetspolitisk tvångströja. Konsekvensen har blivit att det offentliga samtalet om kön banaliserats genom en onödig polarisering.

Under årets upplaga av Pitti Uomo i Florens valde Stefano Pilati, tidigare kreatör för märken som Prada, Armani och Yves Saint Laurent och numera kreativ ledare för nyetablerade Random Identities, att säga sitt i ärendet. För den som följt Pilati genom åren är det väl känt att han är en av modets yttersta mästare när det gäller både material och snitt. Hans signum är det mjuka och följsamma; klassiska draperingar med grund i italienska materialval, filtrerat genom ett minimalistiskt formspråk. Men det finns också en annan dimension i hans berättelse, kopplad till Pilatis personliga livserfarenheter. Inte minst har tillvaron i Berlin (där han numera bor) präglat kollektionen. I den tyska huvudstaden har han blivit del av underground- och klubbvärlden, vilket gett honom självförtroende nog att via sin design uttrycka tendenser och dragningar han annars kanske reserverat för det privata.

Visningen ägde rum i Stazione Leopolda, en gammal stationsbyggnad i Florens utkanter. Kollektionen hölls samman av färgerna svart, vitt och rött, alla starkt symbolladdade med associationer till liv, död, sorg, oskuld och makt. Initialt fick färgvalet mig att tveka – vad har den här typen av traditionella färgval att göra i samtiden? Tankarna gick snarare till Vatikanens klassiska klädkoder och maktspråk än till den typ av grågrön, batikmönstrade färggegga som många modehus för stunden använder som nutidsmarkör. Men, det är uppfriskande att se en designer gå sin egen väg snarare än att leka följa john.

Modellerna som visade herrkollektionen var alla feminina i sin framtoning – en tydlig markering från Pilati att maskulinitet är mångbottnat och också kan rymma det uppenbart kvinnliga inom sitt ramverk. För Pilati är inte manligt och kvinnligt varandras motsatser, utan går in i varandra på ett glidande sätt som gör strikta gränsdragningar överflödiga. Det spelar mindre roll vem som har en manskropp och vem som inte har det; oavsett biologi är kvinnans garderob och attribut tillgängliga för mannens utforskande lekar.  Många av modellerna bar BH och trosor i metall utanpå sina kläder, ett sätt att få betraktarens blick att se manskropparna som feminina genom kläderna de hade på sig. Referenserna till sex var närvarande i både materialval och skärningar, men blev övertydliga i de smycken som många modeller bar – ringar, örhängen, och skärpspännen var alla formade som kukringar. Ändå är Random Identities ett – äntligen! – både lyhört och underfundigt sätt att säga något nytt om könsidentitet, sexuella begär och mode år 2020.