På min tallrik står det ”Cross out the lines between us”. Det är ett av många budskap på temat gränser under Amazes tårtlunch med beachwearinspirerad visning av Nhorm och refererar till Nicole Walker och Anders Haals bokprojekt om just gränser som är tänkt att lanseras under Paris modevecka.

Gränser är ett ämne som ligger i tiden. Författaren Torbjörn Elensky utkom förra året med essä/reportage-boken Gränser och på fredag har filmen Gräns premiär – den är också Sveriges Oscarsbidrag.

Mode är en kultur som på många sätt handlar om att attackera eller ifrågasätta gränser. I det förflutna har det tagit sig uttryck i vilda kulturkrockar där en kollektion kan blanda Pocahontas och 1600-talets England. Idag blir det snarare ofta slag för en öppenhet och mångfald, som när Hope Stockholm väljer att uppmana sina kunder att rösta för ett Sverige som är stort nog för alla, oavsett var de kommer ifrån.

Men det är inte bara en fråga om gränser mellan länder och kulturer. Gränserna mellan könen suddas delvis ut, sexualitet blir flytande, identitet allt annat en statiskt. Allt detta är högst närvarande hos både Textilhögskolan i Borås studenter och på Lazoschmidls visning.

Lazoschmidl avmaskulinserar sina killar men sexualiserar dem på samma gång. Det är ett slags Lolita-estetik för män, ett uttryck som enbart genom att existera är en protest mot NMR. Det är självklar clubwear och för varje säsong som går tycks visionen bli tydligare.

Hos Textilhögskolan ersätter sexualiserade manskroppar objektifierade kvinnor, amöbaliknande kreationer gör allt fokus på kroppen omöjligt, queera referenser öppnar för att tidigare bortvalda kroppar kan ta plats på catwalken. Många avklädda looks tycks ställa frågan om vad som är privat och vad som är offentlig klädsel.

För många år sedan skrev jag en artikel för Dagens Nyheter om en annan uppluckring av gränser, nämligen den mellan mode och konst. Ett projekt som gick under namnet Artist Clothing samlade fyra konstnärer att göra var sin kollektion. En av dem gjorde kläder för snattare, en annan kollektion var inspirerad av hur gamla människor klär sig. En intendent på Moderna museet förklarade i artikeln att ”modevärlden är intresserad av konstvärldens status och konstvärlden av modevärldens glamour”.

Är det så enkelt undrar jag nu? Ett projekt som går under namnet Artpiece lanserades igår på Taverna Brillo. En kollektion med sidenkaftaner där olika konstnärer har skapat ett unikt motiv och där varje plagg enbart finns i 30 mönstrade plagg. Frågan som ställdes här var istället: ”Hur skulle modevärlden kunna lära från konsten och låta varje plagg bli mer värdefullt och intressant att spara?” Artpiece är ett försök att svara på den frågan.

Samtidigt upprätthåller mode oundvikligen sina egna gränser. Alla är medvetna om den ständigt föränderliga men också märkvärdigt beständiga gränsen för vad som är skönhet. I detta ingår även idéer kring klass och status, att mode i mångt och mycket används för att definiera hur en elit ser ut och klär sig. Det är som om alla dessa samlade protester och ifrågasättanden i slutänden ändå blir en del av denna gränsdragning. Ful estetik blir i praktiken ett understrykande av att den är avsedd för smala, unga och vackra människor. Influenser från under- eller arbetarklass fungerar trots allt bäst när priset på plagget gör det oåtkomligt för alla dessa klassers medlemmar.

Det är modets skrattspegel som återkommer om och om igen. Var går egentligen gränsen mellan verkligheten och vår reflektion i denna skrattspegel?