Den senaste tiden har jag känt en uppgivenhet kring hur modeindustrin hanterar miljöfrågor och hur den inte tar ansvar i olika etiska dilemman. Hur skapar man egentligen förändring i modevärlden? /Billie

Hej Billie! De senaste månaderna har jag lidit av något slags mindre livskris, möjligen utlöst av mitt arbetsliv. I och med att mitt arbete kretsar kring mode är det kanske ärligare att säga att krisen varit moderelaterad. Jag har haft svårt att se meningen med mode och det har gjort mig nedstämd. Det har helt enkelt inte känts vare sig lustfyllt eller relevant, och därför har jag också tackat nej till arbetsuppdrag, dragit mig undan från sociala sammanhang som haft med mode att göra, helt enkelt undvikit att tänka på och prata om mode. Istället har jag varit mycket hemma. Gått omkring i pyjamas dagarna i ända, plöjt hela Netflix och halva SVT Play. Ätit popcorn och väntat på bättre tider.

Nyligen insåg jag att strategin att ”vänta på bättre tider” inte fungerar. Istället måste jag skapa rörelse i mitt eget liv. Därför började jag höra av mig till gamla vänner och bekanta, föreslog en drink här, en kaffe där. Genom att höra om deras liv fick jag nya perspektiv på mitt eget och krisen började småningom krympa i omfång. Så här är det nämligen: rörelse leder till rörelse. Det är svårt att vara kreativ utan att utsätta sig själv för ny kunskap och uppdaterade perspektiv. Utan dialog lär man sig sällan något nytt. Jag har inte brutit min självvalda isolering helt, men jag har ställt upp dörren på glänt.

Del i min utveckling var att gå på H&M Global Change Awards-middagen som hölls på Stadshuset i Stockholm i mars. Invigningstalare var sjuttonårige Xiuhtezcatl Martinez, Youth Director på Earth Guardians. Martinez är kanske mest känd för att ha stämt amerikanska staten för lagbrott för att de inte gör tillräckligt för att vända de pågående klimatförändringarna, vilket han menar är ett brott mot den amerikanska befolkningen. Talet han höll i Stockholm inleddes ur marxistiskt perspektiv med att den nu klassiska kritiken mot bristen på transparens mellan produktion och konsument. Få konsumenter verkar idag förstå att köttbiten en gång varit del av en levande kropp, eller att någon skördat bomullsplantorna som nu utgör T-tröjan man bär. Men, efter den något väntade inledningen gled han oväntat över i ett tal som påminde om ett av Krishnamurtis mest kända citat (som lyder): ”When you call yourself an Indian or a Muslim or a Christian or a European, or anything else, you are being violent. Do you see why it is violent? Because you are separating yourself from the rest of mankind. When you separate yourself by belief, by nationality, by tradition, it breeds violence. So a man who is seeking to understand violence does not belong to any country, to any religion, to any political party or partial system; he is concerned with the total understanding of mankind.”

”Jag blev påmind om att vägen framåt, mot varaktig förändring, enklast skapas genom att vi är många som tillsammans väljer att vandra den.”

I Martinez fall var det ordet ”aktivist” han reagerade på, eller snarare mot. Han menade att ”aktivist” – som andra gärna kategoriserar honom som – skapar en åtskillnad mellan dem som gör litet och dem som gör mycket, mellan dem som kategoriserar sig själva via sin miljökamp och dem som talar om sin relation till naturen och klimatet på andra sätt. Martinez menade att vi alla agerar på olika vis, men att låta graden av agerande dela upp oss i olika grupper var destruktivt. Att vara för trygg i sin identitet är att skilja sig från resten av mänskligheten som definierar sig enligt andra termer. Att skriva in sig själv i ett kollektiv är att samtidigt ta avstånd från andra. Detta, menar både Martinez och Krishnamurti, är en slags symbolisk våldhandling som splittrar snarare än förenar.

Talet avslutades med ett slags sampling av Judith Butlers performativitetsteori, där han uppmuntrade oss att minnas att tillvaron inte är statisk utan skapas genom upprepade handlingar som leder till reproducerande av normer, värderingar och ideal. Efteråt var jag inte säker på vad jag tyckte. Marx, Krishnamurti och Butler har alla uttryckt sig mer nyanserat i ämnet än vad Martinez gjorde. Samtidigt var det något befriande i hans sätt att kombinera de olika perspektiven. Jag blev påmind om att vägen framåt, mot varaktig förändring, enklast skapas genom att vi är många som tillsammans väljer att vandra den. Istället för att resignera och isolera oss (som jag själv nyligen testat) bör vi snarare etablera fler diskussionsplattformar, oftare läsa varandras texter och regelbundet besöka varandras utställningar och ordna egna panelsamtal. Det är inte genom att ge upp och misströsta som förändring blir av. Det är genom att vi möts, samtalar och organiserar oss.